Det är det här med att leva med en hjärnskada...
Man får lära sig saker.
En sorts saker som bara ryms där annat blivit ärr och förtvivlan.
Glädjen över tidlösheten
det där underliga, att all tid är på en gång.
samtid fast med ett annat innehåll än allt man någonsin sagt om varat.

Och så är det avstånden.
Det där, att man kan färdas mellan innerligheter. Människor som finns i verkligheten kan plötsligt finnas där verkligheten inte känner igen sig.

Som det där med ansikten.
De känner inte igen sig i mig. Näsorna och munnarna parar ihop sig. Som om de skulle dansa.
Det gör de aldrig. Dansar. Men rör sig så att blicken irrar mellan mungiporna och näsborrarnas öppningar.
Hur vet människor att munnar har namn?

Sedan öppnar de orden. Och känner igen sig i mig. Rösterna vet mig. Och kärleken.

och så berättar man om skadan
den där som förflyttar dåtiden till en plats som inte längre finns
och gör ansikten till ofattbara bilder av landskap som kanske månen vet att stava rätt.

- Du förstår, jag vet inte något annat än det nu som är här. Något annat känner jag inte. Och fanns det ett igår måste du säga dess namn för att jag ska veta det.
Då minns jag.
Fast bara så länge vi talar.

Så allt måste skrivas.
Boklångt och tydligt så att ögonen kan hitta.

Så går det att finna sitt liv.
Ett som aldrig kan ägas som ett minne
men som alltid är fyllt av en gåva


Så kan det vara att förlora hela sitt liv
för att varje dag få det på nytt