Du sitter vid köksbordet,
pusslar ihop bit för bit.
Skär dig på mina vassa kanter,
men du fortsätter, ger inte upp.

Ramen har du lagt för länge sedan,
det är de små bitarna som fattas.
Du fortsätter.
Letar, pusslar, sätter ihop.

Snart klar, snart är alla delar på plats.
Men så tappar du mig i golvet,
som ett glas mot marken.
Du skär dig på glassplitter,
på krossade drömmar.

Och jag viskar till dig en sista gång
att älskling,
man kan inte laga något
som var trasigt från början.