Det var spegeln.

Den som aldrig skulle ljuga om man såg till linjerna. Dragen av mognande hud. De fina linjerna kring munnen. Ögonen under de där stolta bågarna av kärlek.

Eller var det jag själv?

Oförsonligheten och något som kanske kunde kallas lögn men doldes av rädsla?

Mitt eget ansiktes obesvarade vara?

Det som hade hänt under natten.

Vad det än var, som hade hänt under natten. Måste ligga som skuggor över dagen.
Jo jag ska tala i klartext. Det är bara det, att det poetiskt dolska skonar mina känslor.

Om jag knarkar något, är det det vackra.


Men den morgonen var jag oförberedd. Ja, inte på det vackra, det som alltid visar sig under himlen när jag ser ut genom sovrumsfönstret.

Nej inte det.

Men på det jag sedan skulle möta.

Mig själv?

Man går upp ur sängen. In i badrummet för att hela kroppen vet, att tömma sig på sådant som vilat sig moget. Sitter en stund, låter ögonen vänja sig vid ljuset och känner att kroppen vet skillnaden mellan horisontellt och vertikalt.

Sedan reser man sig upp och lägger ena handen på vredet till vattenkranen, lyfter ansiktet en aning och ser in i
sig själv?

Skräcken när inget av det som syntes i spegeln gick att förstå.

Fasan, när ögonen irrade mellan okända storheter
Den snabba tanken om galenskap
psykos och tunga mediciner

Mottanken
den om hjärnan som långsamt förbereder döden

Ännu en blick och sorgen.

Nej, jag talade inte med någon den dagen. Och inte nästa. Inte om spegeln och inte om ansikten som försvunnit.

Det gällde inte bara min spegelbild. Jag teg om andras bilder. Andras anletsdrag och minspel.


Jag hade förlorat dem alla.

Och några dagar senare förstod jag, att känslan av samhörighet fanns i förmågan att känna igen också de människor man inte känner.
Men dragen
.
Att se någon man sett och veta, det här är min stad, min gata, min affär, min församling, min

….
På något sätt var det som att bli fullkomligt ensam 
i ett fullkomligt okänt land

Sedan visste jag något annat.

Det där med att le. Att se andra le och att självklart möta med igenkännandets leende. Och känna i magen, att det är skönt att vara där människor är.

Utan ord. Utan krav. Bara vara.

Med ett leende.

Men tänk tanken, att det inte går att känna igen ett leende. Än mindre veta i vems ansikte leendet hör hemma.

Att inte se skillnad mellan ögon och mun, mellan näsa och kinder och mellan vänster och höger. Att alltsammans liksom bara är en obegriplig massa av obestämda enheter utan mening.

Jag måste låta bli att stirra. Låta bli att fixera och söka. Låta bli att se ut som om jag mötte något jag inte kunde förstå.

Blunda ett ögonblick, åtminstone i själen, hitta det egna leendet, det jag vet. Låta det färga mitt sinne och ge det som en obestämd gåva till varje okänd person som kanske söker min blick.

Le mot varje främmande människa som vore det min bästa vän.

Det skulle kunna vara det.

Utan att jag visste hennes ansikte.

Så småningom lärde jag mig annat. Hår och glasögon. Klädstil och rörelser. Röst. Förhoppningsvis ett hej som hann avslöja allt.


Men sorgen.

Den där sorgen över att kanske missa att hälsa. Kanske stirra oartigt rätt igenom någon jag gärna skulle krama om jag visste vem det var.

Men jag vet ju inte ansikten

och namnen jag en gång lärde mig var satta till anletsdrag jag mindes.


Nu har jag tappat både anletsdrag och namn.

Och sörjer.

Berättar om dagen då jag tappade ansiktet.

Och förstår, att det inte går att förstå.
Jag förstår ju inte själv.

Men lever det

skrattar det

och gråter när dagarna säger så.

Och mina vänner har lärt sig att säga något när vi råkar träffas oförberett. Jag har å andra sidan lärt mig deras vanor. Var dom sitter i kyrkan, vilka gester de använder, hur deras tvål luktar, och själva kroppen. Jag har lärt mig nackar och hur huvudet hålls mot kroppen. Och rösterna.


Men namnen…
de där namnen som hörde till anletsdragen.
Någon gång ska jag lära mig hur namn hör ihop med kroppar.

Så förlåt mig medan jag ännu inte vet.

ni som får heta något annat

En sak har jag lärt mig ändå. En innerlighetens hemlighet.

Det är det där med att hälsa på människor man inte vet om man älskar.

Jag vet ju inte vem som står framför mig.

Det skulle kunna vara min värsta fiende – om jag hade någon.

Men det skulle också kunna vara en älskad vän jag inte träffat på ett tag.

Hur ska jag veta?

Så jag hälsar med ett leende och vet, att kärleken jag har inte är min egendom utan något jag fått för att andra ska ha den.


Andra… inte de människor jag har valt ut.

Utan just bara andra.

Och jag tror jag har lärt mig att kärlek inte har med att tycka om att göra.

Eller jo… det är klart, att det är lätt att låta kärleken flöda när man tycker om..


Men att möta människor med ett kärleksfullt leende…
utan att veta om man tycker om dem.


Det är en gåva.

En ofattbart stor gåva att trösta sitt ansiktslösa liv med.


…som ett leende.