Jag går ut till den gata jag kan utantill och tänker högt vart jag egentligen är på väg. Jag har ju vetat det länge nu, att jag är karta som inte kan läsas och en väg som inte leder någonstans. Ändå finner jag mig leta efter en destination och går ständigt i cirklar runt mig själv. Ironiskt nog, gillar jag det. Det 'omöjliga', det är som att se en stjärna falla och önska något som aldrig slår in. En del saker ska inte ha någon punkt, eller stor bokstav, eller ens finnas. Vad det har med dig att göra? Jo, du är precis en sådan sak. Du stavade alltid "dig" med stort d för att beteckna att det var just Mig, ingen annan, någonsin. Jag förstod det men du har ingen punkt och du är därmed en himmel som inte satt sina gränser, som aldrig kommer göra det heller. Även om du såg det som din stora brist, var det en av de större anledningarna jag gillade dig. Men efter allt, så händer det att jag ibland önskar att jag aldrig träffat dig, min första stora kärlek hade blivit någon annan och vi hade förblivit främlingar som enbart andas samma luft. Du var hälften av mig, eller Mig som du skulle skrivit. Jag inser det gång på gång, att det är Du som saknas, och när jag går där i mina cirklar och målar dig med fingret vid min sida inser jag också att















det är inte till Rom alla vägar leder till,


det är till

Dig.