Du viskade i sömnen - kom närmre, kom så nära du bara kan.
Kryp snälla in under min hud, forma dig efter min kropp.
Jag lätt mitt hjärta smita in,
mina tankar besmitta dig,
mina fingrar glida över din torso.
Jag tog alla de få sekundrar jag fick,
jag valde att se, röra, känna vid dig.
För jag vet att ingenting varar förevigt.

Ryckiga färder, 100 mil bort,
och jag landar i ett land med saltvatten,
saltvatten, kokkaffe, gräsmattor, hundmagar, barndomsminnen.
Och hela tiden slår det två hjärtan innom mig.
Eller är det bara min skräck som slår?
Med ena handen runt hennes hjärta och andra handen kring skräcken,
så försöker jag göra val.
Jag har tid.
Jag har år.
Men inte om hon får beröra min själ.

Du viskar i telefonen - gör ett val, snälla gör det som är rätt.
Men jag vill ge ditt hjärta all min kärlek, vilket val du än gör.
Vi kan vara för evigt om du vill.
Jag är tyst, vill inte besmitta dig med mina tankar nu.
Vill röra vid mitt inre, röra vid min magkänsla och fråga:
Vart ska jag nu?
Vart vill livet att jag ska nu?
Ska jag orka bära smärta, kärlek, kaos för två?

Nej.