Du har varsamt lagt krossat glas kring mina fötter. Jag försöker gå min väg men hela mitt inre skriker att kampen inte är förlorad. Att den kärlek vi har viskat i varandras öron inte är dödsdömd. Ändå känner jag dödsryckningarna i varje millimeter av min hud. Tusentals nålar som slår hål på alla drömmar, så sköra som såpbubblor, med vredens hand.

Du begränsar mig där du sitter med den du valde bredvid dig. Här sitter jag, ensam och utbytt, med ett bankande hjärta som slår endast för dig och ljuset du hade i dina ögon när du såg på mig den där kalla morgonen i december. Två bottenlösa källor av ren och spirande kärlek som fick mig att tappa andan tusen gånger om.

Jag vet mycket väl om att jag måste dra mig undan innan min längtan efter din hud förgör mig fullständigt. Så nu försöker jag ta farväl av dig, den vackraste människan jag har mött, för att rädda mig själv.


Du har fått min själ att vibrera av sång, glädje och ömhet.
Men du kan inte längre äga mitt hjärta eller mina tankar.
Ändå kommer varenda stjärnfall att för alltid bära ditt namn.