Himlen och kvällsmånen lyser svagt i rosa.
En djup suck och en bris smeker mina armar.
Inte ens en bris kan jag känna, utan att du finns i den.

Din röst finns fortfarande i vinden.
Ditt skratt klingar ännu bland bladen som prasslar.
Men solens värme kommer aldrig att kunna mätas med din.

Din existens är mitt personliga vindspel.
Och dina ögon glittrade likt en blå vattenström.
(Inte heller slutade dina tårar någonsin att rinna)

Du var en dröm och en omöjlig illusion.
Stjärnan som föll och aldrig riktigt landade någonstans