Inte så att det är synd om mig.
Men att kräkas tre timmar utan uppehåll tills det som vänder upp ur det inre inte längre är av någon substans, utan bara tycks vara gjort av själ och längtan.
Att bädda på golvet i badrummet för att hela huset snurrar, väggarna går i vågor och golvet möter upp som ville det pressa mig mot taket.
Det är bara det.

Och att det inte finns någon bakdörr.

En svalkande dörr i den natt som är så ljus, att det kunde varit en vårdag. Bara det att fåglarna sjunger med andra ord.
En dörr som skulle öppna sig och avslöja just det.
Att fåglarnas sånger säger något helt annat.
De där sorgliga orden av saknad när skalen av ett liv vittnar om det som inte fick hända.
Och de jublande vingorden.
Flyggsångerna
och alla tacksamma böner mot himlen

Men det finns ingen dörr i mitt helvete.

Vi talar så ofta om himlen på jorden. Paradiset som visar sig i det vackraste.
I kärleken och innerligheten. Sommarängens dofter och vinterns gnistervita.
Jo jag vet, jag har varit där.
Varje dag är jag där. I himlen på jorden. Och lär mig längta.

Jag vet inte om andra talar om helvetet. Kanske gör man det bakom min rygg.
Själv tiger jag.
Men idag ville jag berätta om helvetet.
Det som saknar bakdörr.

I helvetet finns ingen längtan. Ingen fantastisk utväg och ingen vår som kommer efter vinter.
I helvetet finns bara ett utarmat nu.
Ett nu utan skillnad. Ett nu utan paus.

Ja jag vet. Jag brukar tala om himlen så. Som ett evigt nu.
Som vore det samma sak.
Ett tillstånd utan då.
Det är bara det, att det finns en skillnad i paradiset. Ett jag som ständigt möter ett du. Det som övergått från hopp till kärlek och från längtan till gädje.
Där tron vet att älska och där varje namn är sant.

Det är det som saknas de här nätterna av helvete. Det där att skillnaden mellan nu och då aldrig blir uppenbar.
Som om ordet då blivit upphöjt och är.
det enda som är.
Och jag kräks det nätterna igenom när det inte finns något annat att kräkas.

Det har hänt att jag trott det där helvetet.
att det stannat i sinnet
ockuperat själen
och genomsyrat tiden.
Som om de där tömda nätterna av förlorad värdighet skulle vara sanningen.

Och kanske har jag lärt mig något just där.
i meningslösheten där inget lämnas osett av allt det som doldes av tiden.
Det där, att tro något annat än det uppenbara.
Att veta, att skillnaden mellan att kräkas en hel natt och att göra något man skäms över att ha gjort när man ser på sitt liv inte är så stor. Kanske inte är alls.
Man gör vad man måste för att få leva.
Ibland tar man starka mediciner och kräks för att döden skriker i tiden.
Andra gånger tar man till halvsanningar och fula knep för att undkomma de klapprande käftar som kallas rädsla och skam.
Alltid för att undkomma det helvete som saknar bakdörr. Och alltid för att finna sig själv just där.
I helvetet för att man valt att försöka leva.

Jag reser mig alltid.
Efter några timmar har golvet stillnat och väggarna står raka. Det går att resa sig upp och vattnet smakar gott mot gommen och stannar där kroppen törstar.
Jag ser mig omkring
lyssnar efter nattens alla fåglar. De som sörjer och de som jublar.
Lövverket som bekräftar vinden
och sömnen som lägger sig som tröstande armar kring mig som svettas mig rätt in i paradiset.

... det är så det är
De här nätterna