min granne sjunger opera och det blommar i betongväggarna
mina ord är fragmentariska och mina läppar är inte hela

skrämmer det dig

jag jagar blickar hos människor på gatorna
tycker mig se hålheten i mannen mitt emot mig
han gråter fast han inte vet om det och jag vill hålla om allt som går av

min granne sjunger opera och mina fingrar rör inte vid något på riktigt
jag vet inte varför jag inte hinner se det du gör innan du vänder bort din blick

jag svettas och jag rusar uppåt uppåt förbränner och det känns ungefär som när en barndom tar slut

men min granne sjunger opera genom blommande betong och jag sätter mig på sätet mittemot
varje gång någon som mött min blick stiger av så fastnar en bit av mig och jag existerar bara där i någon annans händer

aldrig känner jag mig så ensam som då

jag kan se skönhet i cementen över isarna och i kalla skogar
men jag lyckas aldrig tro stanna kvar i det som riktigt känns
jag har så många böcker jag aldrig lyckas läsa så många tankar jag aldrig hinner tänka klart
så mycket jag aldrig
kan fylla ut

det sjunger i huvudet och jag ser skönhet i cementen
jag undrar varför hålen blir så tydliga som tändvätska på sår
och livet blir ett bottenlöst svalg per definition omättligt som jag eldar upp
jag inte kan hålla kvar någonting och vill laga allt som går av


det sjunger sjunger jag vill skratta gråta älska
du frågar vem jag är
vad som blommar i betongen



älskling
skrämmer jag dig