mina ögon sover

drömmer kalla drömmar

vaknar till och kokar över

jag blir blind

ibland

jag ser världen

varje litet blad på varenda gren jag gått förbi

jag minns gruset som knastrade så vackert under min fot

asfalten som viskade ingenting alls

jag minns alla moln i himlen… alla två…

solljusets skimmer mellan mina egna fingrar

ljudet av himlen själv… eller var det vinden…

men jag är blind

jag minns så många människor

men inte en enda människa

inga ögon, inga fingrar, inga hårstrån på överhettade huvuden

men jag minns stjärnorna jag inte kommer ihåg när jag såg men jag såg och jag fastnade i dem… de fastnade i mig…

känslan av gräs… vått gräs… kallt, mot varm rygg…

vad gör det mig?

är jag egoist, narcissist… pessimist… eller optimist…

det spelar nog väldigt liten, eller ingen-som-helst roll?

… världen kommer inte försvinna bara för att jag förnekat dess existens

men ändå… efter allt detta… efter trettio års suktande av det

… förnekande av det, hatande av det och längtan till det

även efter allt detta… även efter varenda liten alternativ möjlighet… varje dröm och varje mikroskopisk förhoppning har förnekats om och om igen

… även nu gnager skuggan av den där fåniga drömmen i mig

Jag undrar hur det skulle kännas… att inte…

att vara någon annan varelse så nära

att få hjälp att jaga bort min bekväma lilla ensamhet

i mitt ständigt obetydliga liv

men… jag vågar inte drömma längre… inte ens hoppas eller fundera på

… så glöm allt jag skrivit… glöm bort min hela person..

glöm mig… det blir bäst så...

/