Hur skulle jag kunna vara så stark att stå emot och låtsas vara oberörd
när du osagt ber om mitt förlåt.
Du sa - vet att det inte finns några ursäkter, och ber inte om din förlåtelse...

Välsignelse kanske tappar sin styrka vid uttalad bön.

Men vi vill alla bli förlåtna och helad efter sönderfall,
så även du min Brutus....

Skulle jag rata, hata och bli din ovän för livet?
Jag som längtat att du skulle vända på dej, svalde förtret och stolthet
Förlorade min självaktning gång på gång...tiggde och bad.....
Jag som uppgivet släpat mej efter dej, fasthållen i dina slitna byxfickor tills mina fingrar vitnade
Skulle inte jag vara värd denna strävan att få ge dej min förlåtelse...


Har slutit fred för gott nu

kan jag aldrig mer förneka den kärleken jag känner

Sanningen

Håller den inte gömd, jag skvallrar högt och öppet om mina känslor, finns ingen anledning att gömma, fördriva tiden med att låtsas vara osårbar

Så du känner mej nu...

är jag simpel ?

är jag blåögd ?

Spelar ingen roll längre
jag har mött lugnet

De enkla kan ibland vara fulländat.
Jag är stolt att jag kan älska dej
Den du föddes till, med alla tusen stjärnljus i ögonen

Jag ser dem glimma till där bakom skalet

Bakom år av piskvindar och stormar som du skapat runt dej, gjort dej hårdkokt och oåtkomlig
så älskar jag det lilla människoliv du fick

som jag fått lära känna utan att du inte haft en anning om det....

Kan inte gömma mej bakom muren av stolthet längre

förnekar aldrig mer min kärlek till dej vare sej du finns där eller inte

Har släppt taget om dina byxor
dragit ner mina egna
ogenerad
utan ståndaktning
ingen självdistans
känslan av skam i kroppen infinner sej inte

inte hos mej

Känner enbart en betryggande frid inom mej....


(Copyright - © Susanna Bylund)