poff, sa det i huvudet… eller kanske… mer som… "POFF!"
och världen framför ögonen föll ihop i en hög av pastellfärgat bråte
fast inte på riktigt… inte ens litegrann…
mitt huvud skulle aldrig säga poff… eller ens "POFF!"
nej, huvudet mitt är aningen för arrogant numera
… dumma jäveln vägrar öppna käften… om den nu har en käft… fiktivt då…
inte sedan den dagen då… ja… då det hände… det där pastellfärgade… destruktiva
ja… det var väl egentligen ingen regelrätt explosion… ärligt talat då…
mer som en förändring… ja, från någonting till någonting annat
som när man suttit och metat med hörlurar och lite för höt ljud…
… när batterierna plötsligt tar slut och insikten om natt och tystnad forsar in
egentligen händer väl ingenting… inget nytt tillförs… ingenting försvinner…
ja, skrålet då… men det fanns aldrig riktigt där… bara i lurarna…
natt ja… och så tjatar jag om pasteller…
det var natt och det var mörkt och det var tyst
men… när det blir riktigt mörkt och riktigt tyst…
… då ser man plötsligt precis allt… och hör… som om ljuden forsade från öronen utåt…
insikter kommer när de får plats…
… insikten om pastelldöden… tystnadens nödvändighet…
mörkrets upplysande och… poff...
… där… där tog tankarna slut
poff, sa det i huvudet… eller kanske… mer som… "POFF!"
och världen framför ögonen föll ihop i en hög av pastellfärgat bråte
fast inte på riktigt… inte ens litegrann…
… det känns så bekant här… som om jag varit här förr…
hmm… alla dessa boktstäver som vägrar tala om vad de betyder innan de kommit på plats…
det är inte konstigt att man går vilse ibland…
… inte ens när man inte ska någon särskild stans…
/