Jag skulle ha överlevt dig. Började återfå energin du stulit. Hade rensat mina tankar från din tystnad. Började acceptera att du aldrig skulle återvända. Aldrig röra mig igen. Tårarna hade dunstat och jag började komma över. Rehabiliteras. Och jag hade återfått mina andetag. Till slut.

Då dök du upp i mitt morgonljus.

Jag skulle bara låsa upp låset, sätta mig på min röda cykel och rulla genom ett nygrytt Stockholm. Skulle ju bara ta mig hem. Då stod du där.

Jag dog lite grand och solen hade nyss gått upp.

Så här i efterhand önskar jag att jag inte låtit dig komma in igen. I mitt huvud, min kropp, mitt hem. Borde ha stängt dig ute så som du stängt av mig. Kopplat bort. Klippt och krossat.

Men jag längtade efter ett återfall. Att bli hög på dig igen. Så jag öppnade dörren och lät dig slinka in.

Du slog dig ner i soffan. Såg på mig och jag vet att jag är vacker i dina ögon. Vet att jag väcker ditt begär. Endast. Demonstrativt satte jag mig i sängen. Knäna uppdragna mot bröstet, ryggen tryckt mot väggen och blicken sårad. Nästan hatisk. Minns inte riktigt men jag tror att det var jag som tog till orda först.

- Du gör mig billig, förstår du? Jag känner mig så jävla billig när jag är med dig.

- Det är inte så. Du är inte billig... Och du betyder visst någonting för mig. Det vet du.

- Hur kan du säga så? Du klippte mig S, på en sekund drog du och lämnade allt.

- Du har fel, jag klippte dig aldrig. Jag fick panik. Behövde tid att tänka.

Och tid tog du. Bad aldrig om det. Tog bara. Som vore tiden din.

Dina tafatta svar föll aldrig på plats. Men som vanligt föll jag för dig i spillror. Du vet alltför väl hur kemiskt du påverkar mig och när du kom närmare, smög upp bredvid mig och lade dig intill. Då visste du ju - och jag - att du vunnit igen. Trots att jag ett par gånger lyfte dina händer från min hud var jag ändå förlorad. Efter en friktion hade du mig tillbaka. Och ännu en gång förlorade du all respekt när jag förlorade mig själv. Och vi, vi var tillbaka till då.

Het morgon efter en tropisk natt i Stockholm. Min lägenhet svettades och vi badade i lakan. Smälte vid varandras händer och jag rann längs din ryggrad. Som vatten mot oljad hud. Kommer aldrig under. Även om jag inget annat hellre vill. Min saliv löser aldrig din ytspänning hur hårt jag än suger, varsamt kysser eller intensivt slickar. Du är ett osprängt berg och jag saknar dynamit. Mina explosioner spränger bara hålrummet för ditt ego större och större. Ditt hjärtas skyddsrum kommer mina fingrar inte åt.

Sköljde av dig med iskallt vatten. Och du, du spolade bort mig ännu en gång. Till avlopp.

Våra händer och fingrar växte samman den morgonen. Vi somnade och vaknade till ännu ett avsked.

- Är det tystnad jag har att vänta mig igen?

- Malin, jag ringer dig ikväll.

Kyssar. Varma och döende. För jag trodde dig inte. Ändå lät jag dig gå. Och sedan dess har du tagit ännu mer.

Tid.

Men framförallt har du tagit. Ännu mer. Av mig.