Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
… from the desk (sweaty lap) of the Lallande Idiot (™) of Tyreso county (not the birthplace of modern communism)...


Resultatet av den vanliga viljan att skriva plus den uppenbara okunskapen till att forma ord

Det känns lite tragikomiskt att sitta och skriva så här vid tre minuter i middagstid med svetten rinnande ner för både rygg och näsa.

Det här är min plats, det är här jag hör hemma… tänker jag och försöker skratta

Hur tillfreds man än intalar sig själv att man borde tycka att man är så äter det biologiska arvet sig in och visar en satans powerpoint-presentation om hur jävla tillfreds man inte borde vara…

Jag har intalat mig själv att jag inte fungerar bland vanligt folk, att ensamhet är min lilla personliga domän av avslappnande stress och skamsen stolthet… om det ens låter som det jag vill förmedla har jag ingen som helst aning om.

Jag vet att ingen "förtjänar" det där som man, som både idiot och poet har definierat som kärlek och normalitet. Det är ingen gåva man kan få bara så där. Ingen rättighet och ingen skyldighet…

Det är enkelt, om än aningen vagt, att definiera vad det inte är… men det är, för mig, närapå omöjligt att försöka ens beskriva vad det egentligen är…

Visst, jag kan stjäla långa bitar ur en biologibok, recitera en miljon (troligen en mindre siffra i verkligheten) låttexter som kommer nära… Jag kan t.o.m. gagga på som jag gör just nu… det kommer ändå låta som om man hört det förut…

Kärlek… hur lätt är det inte att hata det ordet…

Men det är så otroligt omöjligt att inte sukta åt det när man inte har någon-som-helst koll på vad ordet verkligen innebär… Kärlek… ja ja… det närmaste jag kommit var i en kvarglömd gammal fantasi från puberteten…

… så jag kan ju ha fel…

och… varför skriver jag om kärlek egentligen? Varför bryr jag mig ens…?

Jag har mitt varma kaffe (kallt nu) och mina cigaretter (tomt paket nu…), mitt tangentbord (vitt och skitigt… mums…) och en förkramad kanin jag fått av ett av mina yngre brorsbarn…

Jag måste bara berätta om kaninen… Han heter Kurt… det är viktigt… Han köpes en vecka innan jag fick den i present och blev uppladdad med kramar och gos av ett av mina yngre brorsbarn (Namnet är hennes, inte mitt att ge ut)…

DET är kärlek… eller hur… en kärlek jag kan förstå… en kärlek som gör mina ögon tårfyllda…

Fan… varför kunde inte min slöa lilla hjärna sagt det innan jag började skriva… då hade ni ju sluppit läsa… och då skulle ju alla ha vunnit…

Hmm… undrar om det vore konstigt av en idio… err… man i trettioårsåldern att knata omkring med en gosekanin?

Skit samma… i morgon kommer Kurt med mig till jobbet… ok, praktiken…

Slutligen… jag svettas som en liten , liten gris med yllekofta… och moonboots… med en nykokad espresso i halsen och två förstoringsglas istället för solglasögon medan jag stirrar in i solen och undrar varför blicken gradvis blir suddigare och suddigare och huvudet börjar värka…

/




Fri vers av Jonny Larsen
Läst 177 gånger
Publicerad 2010-07-13 18:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jonny Larsen
Jonny Larsen