det händer igen
som så sällan gör
sinnlöshetens digra dåd
och däld ger ingen nåd

när kylan ryter i ansiktes barnaskinn
från höghöjdstoppar
utan säkerhetslinor
i humana fria frånfall

i etikmoralens
totala frånvaro
i mänsklighetens
namn

var tog din själ vägen?


För allt jag gjorde var
att sträcka ut min hand.


Och allt du gav var
övergrepp misshandel
chock trauma tårar.


och jag är van
visst är jag van
att förminska mig
och livets värden

att överleva under hot
och labila mäniskors våld

att förtiga sanningen
som brinner i mina ögon
vart jag än ser


men jag undrar hur länge jag kommer orka
utan att släppa taget

för ibland brister även jag
och det är ingen syn
gudarna längtar efter

så jag ber en bön
ibland

att världen skall bli en fredlig plats
fylld av kärlekens gåvor

är det unisona jubelrop som ekar, tusenfalt?


men det mesta är ett hån mot allt

låtom oss sminka
säg håller inte ytspänningen än?

låt oss lägga på ytterligare ett lager asfalt
eller kanske dubbla lager med plåstrig hansaplast

det räcker nog som tåligt mått

på vår insiktsfullhet
lärdomsförmåga och klarsynthet
omtanke och framtidshopp

när polarisarna smält ner
till två små bloddroppar
i varsin magnetpolspöl