I
När jag vaknade upp, gick jag
omkring knuten. Till
den gistna ekan som låg i vassen,
bland gäddor stora som troll;
jag tog bakvägen in i mig själv.
Kulörta lyktor lyste vid kanten,
på en sammetsstrand långt under molnen
och brittisk blåmes sjöng för mig:
"There is no time for tea
when you're living in the real world."
Min skvadron hade gått under
och mina större skepp i kvav,
såg jag bakåt
kunde jag ännu skåda vraket av en brigg.
Den väldiga vildheten skymtade
bland skamfläckarna i ögonvrån,
skuggorna jagade skuggor.
II (presens för närvarons skull)
Vågorna viskar att det finns en katt
långt ner på havets botten
Lilla Vera, ingen som är din
ingen som vill ha dig åter.
Du får ro min lilla båt
om du inte blir for våt.
Katten hänger i garnet.
katten kommer nog loss igen.
Lasse liten går och gråter,
gråter en hel älv, se upp Lasse,
vi åker ju mot havet!
Borta är hans fiskarebåt.
Gråt inte, du får ro i min båt,
Vera sover snart!
Ro, ro, gossen
vargen tjuter i mossen
ro, ro, lilla vän,
mamma slutar att sjunga
ro, ro, för allt vad tygen håller
för hem och fosterhand,
tids nog ser vi alla tiden
som tvinnar sitt rep omkring våra nackar
och binder oss fast vid livets sorgeö.
Pö om pö,
ska vi alla dö.
III
Tårar och rädsla
och känslan, med stolthet,
att säga "Jag älskar dig",
rätt högt.
Drömmar och ekonomiska system och folksamlingar,
cirkusglädje och vilsna ylanden.
Nu när gamla vänner hade bleknat likt fotografier.
Junimånader, julimånader och parishjul, virvlande dans som yr
eller om det bara varit vågskum.
Som att varje saga kom och gick, med dystra sjumilakliv
mot horisonten.
IV
Vi satt på en restaurang,
där smålampor lyste i taket.
Regnet stod som spön.
och mannen som trodde
han var Caravaggio snyftade i salongen
hans osynliga fästmö i spegeln tröstade,
så gott hon kunde.
och natten den var vild
och dagen den var svår
men någonting fanns där emellan,
en vaknan i gryningen och viskan ut i mörkret
ett helt meningslöst
"Det var inte mitt fel!"
(Vera frågade senare:
"Var det drömmar eller var det böner?")
En pianist i ena hörnet började klinka fram
på det ostämda Roland-pianot:
"Åtta nallar vankar gatan ned
ger aldrig ett öre till de fattiga
dricker upp blodet från en oskyldig man
medan skatan dansa uppför tapeten.
småsteg, småsteg
alla små demonerna är här
letar efter bett och
kokar dina ben i en stor svart grop
medan du skriker mitt i natten."
V
Vet du var den tog vägen, stigen som gått till ditt hem?
Såhär i efterhand kan det vara svårt att säga om det var du
eller dem som tvivlade så mycket att du bytte väg.
Om du talat bort din tid i rädsla att vara tyst och tröttnat
på att tala med folk som inte lyssnar på vad du säger. För vem tror du
bryr sig? Om du sakta dör förklarandes om hur saker och ting kunde
förändras, spelar det någon roll? Vilsenheten i ögonen avslöjar, för
någonstans var sveket sådant
att minsta vänliga ord kunde få dig ur spel.
Det fanns många i världen som blev döva och blinda (insikt av tvivel - blindhet av tro) eller hängdes för vad de försökte att visa. Nu skingras deras röster av de virvlande vindarnas tid, för sanningen är att ingen vill veta.
Det som är kvar nu är bara en show. Du lämnade dem skrattande när du gick.
För om du bryr dig, låt dem inte veta, ge inte bort dig själv - igen. Ditt skratt ekar tomt, och hålen mellan orden och raderna är redan en del av oss.
VI
En hares skönhet och sorg,
en uggla som inte har mer att längta till,
en sång vi inte minns längre,
en igelkott som aldrig kom hem.
Ett kors på varje kulle,
skator med skatpsalmer som flög under
en tom och frånvarande himmel,
en blinkande stjärna.
På en sjömansgrav växte inga blommor.
Jag fann en flaskpost:
"Vad har du för dig, sover du?
brygger du te?
Borstar du skorna?
Bakar du andra bullar?
Klappar du katten?"
Kamrern i svart höjde näven
och ber om hämnd.
Fågeln i blått, hade fått höra att allt var guld
och värt så mycket att det inte ens kunde säljas.
Damen i rött, frågade var vännerna tagit vägen.
Människan, som försökte stå,
föll.
VII
Sommaren bleknade blad för blad i kalendern,
snart skulle andra, nyare år
komma och gå, även vi skulle förlora varandra.
Sluta att fika och svara på mejl,
sådär som man gör.
En blåmes nickade bekräftande.
Så står vi sedan, med sänkta axlar
och den eviga ovissheten hårt knuten i handen.
Borta blev nära
och välkända ansikten blev till främlingar
medan färgen på röken ur en majkasa
blev till en lock i fräulein Veras hår
blev till djupen i lille Lasses ögon.
Vår blir till höst,
egentligen är det bara de som varvar varandra.
Epilog
Mitt ute på sargassohavet såg vi
att varje hem hade vuxit till en borg,
kanske kunde vi aldrig trösta varandra
mer.