det länns så dumt

att skriva, du vet

och... ja... andas...

det är så svårt att skilja på

vad som egentligen är

och vad minnet förträngt och förvrängt

småbitar av helhet... som ett pussel utan motiv

dagarna fyllda med oförstånd

och nätterna... med allt annat än lugn

... är det ensamhet när man valt det själv?

Kan det vara ensamhet om det känns som så?

Även om viljan inte finns... och därmed har möjlighet raderats

det finns ingenting

ett varmt litet vacuum

... inuti... där orden förvägras inträde

de växer... koloniserar bitar av verkligheten

... ja, som sett från mitt öga

vvanan ger makt åt det som är men inte borde vara...

men det är ju inte som att vetskapen dör

... kunskapen vittrar sönder

talet förvrids till en grå-grön smörja

nej... bara på riktigt på låtsas i fantasins verklighet

det finns inget mål längre

liv på tomgång...

apatisk... men man gör det man ska för att man borde...

... zombie?

det finns liksom inte ens ett spår av det där som det innersta hoppades på

... bara tystnad... inuti... trötthet och klagande små ljud...

man vill ge upp fast man kan inte då man inte borde ge upp

man vill ramla ihop i en liten hög... i mitt fall... ett berg...

stirra på asfalten och se vad som händer


Det vore en förändring... fast det är ju så oansvarigt att ge upp, säger någons mun någonstans långt in i minnesväven

Kanske... spelar det någon roll?

alla andra ord som vill bli skrivna just nu har förvägrats av mina faschistiska fingertoppar...

Fem små Moussolini... eller hur det nu stavas... på varje hand...

... satans viljelösa, innehållslösa ordmassa att vägra låta sig sluta skrivas...

eller ja...

/