viskar försiktigt
in mot mig själv
viskar med röst som har
bedjat för länge

omfamnar försöker
försöker att nå
fram till det darrande ensliga hål

av förtvivlans maktlöshet
en återvändsgränd i mardröms kvarter

jag hittar inte fler vapen
att bekämpa denna strid
mörkret har greppet nu
och jag vet var det skymmer
men släpps inte in

dåtiden nuddar med sylvassa blad
en feg attack mot ryggen
jag hinner inte skyddas

natten min fiende
som sänd ifrån ondskan
minnen darrar mig inifrån
så hårt att andetag spricker

trösten så fel
ett ännu mörkare elände
men var finns lugnet
när jag inte finns kvar

sista hoppets låga
brinner svagt bakom utmattat skal
sista utvägen
snälla låt mig befrias där