När jag vänt ut o in på sig själv
I tron på att jag skall finna minn
Innre tröst.

"Får jag be om hjälp utifrån", Jag är-
Maktlöst forlorad i mina kännslor
Som jag aldrig lärt mig hantera.

Jag gråter och är uppgiven för jag-
Vet inte hur jag ska förhålla mig
Till hur jag känner o vem jag är.

När jag ser på tv eller film och i livet när-
Mäniskor visar kärlek o empati så är det kört
Tårarna bara rinner.

Det känns väldigt uppgivet, övergivenhet-
Ensamhet o utanförskap det verkar
Vara mina vänner.
(För tillfället hoppas jag.)

Jag vill bli av med den här stora svarta
Sammets täcket som skymmer min själ.
Jag får göra vad jag kann för att dölja min
Skamm , jag som tyckte jag kunnde allt -
O visste allt men nu när sanningen står-
Vid själens port och knackar på.
Så blir jag uppmärksam på den lilla mäniska-
JAG VERKLIGEN ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!.