Hela livet låg där framför henne, utrullat som vore det ett långt pappersark fullskrivet.
Hon själv läsbar i ord och punkter. Mellanrum av ordlöshet och radavstånd likt dagar och nätter.
Ett stycke poesi.
Ett annat stycke prosa.
Och några decimeter av osorterade dagboksanteckningar.

Var det inte mer?
Nej, kanske inte mer än så.

Men bortom. Bara några meter bortom.
En lägereld. Värmen och den sprakande innerligheten.
Hon själv invirad i en yllemantel.
Eller kanske bara en arméfilt inköpt på överskottslagret för sjutton år sedan.
Sjön som en spegel några meter från stenranden hon lagt som en eldstad.
Och hon själv.
en skugga i skenet av kärleken
djupare än det någon lodat i den bottenlösa sjön

Så tar hon livet
läser det som en bön och lägger det i elden
ser lågorna bära orden likt fågelvingar
som tillit

Men vinden fångar arket som brunnit till flagnande vishet
vänder det mot himlen
och ser

I det ögonblicket anar hon sitt ursprung

som begynnelse
där ord är annat än skrivna ark
och människan född att älska

Nog är det tillräckligt

medan sol möter måne i natten