Första gången jag som 8-åring, oförberedd, skickades på ett ärende till farbror Lorenz, blev jag skräckslagen.

En vuxen man, inte längre än jag, öppnade dörren.

Senare fick jag till min förvirring även träffa hans lika dvärgväxta far och hans imponerande storväxta, fylliga mor och syster, som liknade farbror Lorenz blivande hustru, min fars yngsta syster.

Som vuxen hörde jag ett samtal bland släkt och vänner om att man borde abortera skadade barn. Plötsligt hör jag farbror Lorenz säga: "Men jag då - jag som är så glad att jag fick leva".

Det blev dödstyst. Ingen av oss hade längre lagt märke till dvärgväxten - han var Lorenz, Birgits man.

Men Birgit och Lorenz beslöt sig för att inte skaffa barn.