Sensommarmelankoli;
djupblå augustistråk av saknad.

Brisen har förvandlats till vind,
kräver jacka uppdragen till hakan, din isländska fiskartröja med långa ärmar eller värmen från två glödande cigaretter, ett köksbord,
PJ Harvey och din Häxblandning (lika delar whisky och kramvarm Pepsi).

Kräver en annan värme, en annan puls, andning.
Nya nattfjärilar kring lampan vid min port och hur du fladdrade, smattrade din väg.

Så sensommarmelankolisk av att inte kupa mina händer över dina nickande körsbärslackade tår som smekta spår i fåtöljtyget. Bilden av vätan från ditt hår i min badrock som jag aldrig hängde på tork.

Två tomma glas på diskbänken, kanske en doft i hallen av lavendeltvålen vi köpte.
Kanske spår av dig på golvet, avtryck i mattan. Noppiga, rufsiga du-märken... smaken av någon ny.

Sådant barn, sådan sensommarmelankoli. En bortblåst känsla av semester, du och jag (ett vi).