klockan är nästan fyra och jag lyssnar på chet baker medan jag bakar kakor. de blev inte så bra.
men det gör ingenting.

jag saknar dig fast du var här igår. fast vi spenderade hela dagen, hela natten och hela dagen därpå tillsammans. saknar och längtar och behöver. äcklas av tryggheten. känslan av att vara utvald när jag är hos dig.

jag läser gamla sms från dig när det blir som värst. när "alla älskar raymond" får mig att börja gråta tre gånger på en halvtimme och jag passar på att skrika när studiopubliken skrattar. för att be om ursäkt för min ångest.

"förlåt". "det var inte meningen".
det är aldrig meningen.
att göra illa.
men jag vet inte hur man slutar.

förlåt förlåt förlåt.
men jag har ett sjukligt behov av närhet. säg till om du inte kan andas.


jag kan inte sova. kan inte sova. inte sova.
jag tänker på dig. tänker på dig. på dig. dig. dig. dig.

tänker på mig också. tänker att.
jag kan inte ge det jag inte har. då blir du inte sedd som den du är utan som den jag behöver dig till.

jag saknar dig. och den där känslan av att bli väldigt liten så fort vi lägger oss ner och jag får blunda på din arm. blunda ifrån alla mina långa mörka nätter.
du bär dem åt mig en stund där i dunklet. med det fläckiga lakanet under dig och din bröstkorg under mig som höjer och sänker sig i en rytm jag känner igen. som jag kan komma till ro i. jag kan bli så tacksam i de ögonblicken. att jag har någon som kan bära lite åt mig. en stund. en liten stund.

"schh...sov nu."