Det var på stranden det hände. Höstens antågande gjorde sig svagt påmint i skuggan med sin lätta svala luft. Det var många människor, barn, vuxna, i olika familjekonstellationer vilka man inte visste något om egentligen. De vanliga ljuden, sorlet som bildades av småprat, rop, barnröster, skratt, tjat, samtal och vatten i rörelse. Jag stod mitt i alltihopa vid strandkanten som en osynlig del av den stora massan. Någons mamma, någons vän, kanske ensam.
Det var när jag stod där vid vattenbrynet som jag såg det. Ett stort bländvitt flygplan flög sakta och alldeles ljudlöst över himlen strax ovanför mig. Det var helt vitt och jag kisade med handen till skydd över ögonen men jag kunde inte se att det stod något på det. Jag såg mig omkring men ingen annan verkade uppmärksamma det. Det var som om jag befann mig i en stumfilm, mitt bland alla de andra. Jag var stum, flygplanet gled stumt förbi, allt runt oss var stilla i den övriga stora rörelsen. I ett av de ovala fönstren kunde jag se en kvinna med blicken riktad framåt. Hon hade någon slags huvudbonad. Bredvid henne satt en litet barn, kanske hennes son. Hela planet var fyllt med människor men det var bara henne jag hann se tydligt. Så försvann det vid horisonten och kvar stod jag i sanden och såg efter det. Luften kändes kyligare. Jag fick tillbaka min röst och ropade på mitt barn att det var dags att gå hem.