Jag söker mig mot ensamheten

kaoset... livet... allt utanför

skrämmer mig

... fel ord... jag förstår inte hur

Hur fungerar man utanför ensamheten?

Vem är jag när du är här med mig?

... och varför tystnar livet bara då jag får vara tyst

inga ord... min mun är helt igenstängd...

jag vill inte ens vara... leva... dö... ingenting...

Andetagen blir lättare i ensamhet...

allt det där tjafset man intalat sig själv till sanning...

... det är klar att ingen bryr sig tillräckligt att hata mig

Varför... eller, hur kan man veta att en känsla är helt ologisk

... och sedan inte kunna stoppa den att ta över ens hela person?

Du känner inte mig... varför "vet" jag att du hatar mig?

Jag hatar inte dig?

Jag känner inte dig...

Hur skulle jag kunna hata dig?

och varför är jag så säker på att du vill strypa mig?

Jag överdramatiserar självklart... ett mordförsök känns som någonting jag kan ta

... små, tysta, viskande röster bakom ryggen... ord jag inbillar mig själv att jag hör...

Min egen verklighet nedmonterad och strategiskt uppmonterat igen i helt fel ordning

så visst söker jag mig till ensamheten

och mitt i ensamheten... viljan ut kan vara hemsk

då viljan ut ur ensamhet kanske leder till att steg tas i dess motsatta riktning

... ut ur ensamhet...

Väl där så vill jag därifrån...

Är människan alltid så full av konflikt?

Två väldigt enkla motsättningar... eller, i realitet, endast en enda... i motsatt riktning till sig själv

Det är svårt... känner jag nu... att göra sig förstådd...

... när man inte själv förstår

vad man vill få andra att förstå... utan att forcera på...

... då det betyder knappt någonting alls...

förutom för mig själv... och mina trötta fingrar...

Det som är möjligt att veta... det som verkligen existerar...

... denna känsla...logiken som motsätter och viljan att både övervinna och acceptera nederlag... inte förlust... det finns ingen möjlighet för vinst...

Ensamhet gör andetagen lättare...

... men människan inuti vill ha mer

/