Du sa alltid
att i den väldiga trädgården
hänger ett moln
som bär ditt namn
som flutit in över
himlarna
när solen gick ner
för alltid

Du sa alltid
att i det väldiga havet
slår vilda vågor
sönder
drömmarna
om en strand
att vandra

Du sa alltid
att du skulle hålla tyst
om det du visste
för någon kunde
bli ledsen
om dom visste
att det var sant

Du sa alltid
att kyrkor var vackra
men öde platser
när du ensam samlades
för att inte berätta något
för någon
som du kände

Som något som lämnats ensam kvar.
Som tysta stenar på en kyrkogård.
Som du.

Precis som du.