hon vaknar upp mitt i natten
hon har inte
hans armar kring sig
hon känner sig armlös

hans fötter stannar inte kvar
han är
rastlöshet

han är bara sån
han kan inte hjälpa det
säger han

nätterna är
värst
då
kryper det innanför
det är svårt, säger han
att förklara så att hon förstår

att det inte är hon

att det inte är hennes händers fel

det är årstidernas flyktighet
och den förgänglighet
han skymtar i hennes ögon

förbanna förgängliheten
när han inte får vara en
av dom
som får vara en del av den

han är inte
säker någonstans
striden
dröjjer kvar där
inuti

han måste
måste
få ordning på något vis

han städar varje höst,
frenetiskt
där innanför

men det är inte hon
det är säkert, säger han

hon faller i bitar
blir alltmer förgänglig

han ger tillbaks en
arm

den andra behöver han
sen
längre fram