Du kanske inte hör mig när jag skriker, men jag gör det ibland. Våra blickar möts över rummet och jag känner det i bröstet. Skriket är där i bröstet. Så verkligt. Det gör ont, och jag lägger handen mot skriket, trycker till, trycker ned det. Lägger lock på skriket.

Det är svårt det här. När du sitter där i din bänk och jag i min, och läraren pratar som om hela världen är precis som den ska. Precis som den ska. Pappret i boken brukar skära in i huden, precis tillräckligt mycket så att det gör ont. Jag håller min hand där, stilla. Det sticker till, sedan är smärtan borta. Men jag håller handen där, håller fast vid det där sticket.

Vi brukade prata när vi var mindre. Om att gräva ett hål i sandlådan som skulle leda oss till Kina, och jag ville så gärna nå dit. Vi pratade om alla äventyr som skulle ske där, alla människor vi skulle prata med, och vänner vi skulle få.

Kina var min flykt, visste du inte det? När jag frenetiskt bankade mot bottnen av sandlådan, såg du inte tårarna i mina ögon, hörde du inte tårarna i min röst när jag sa att vi var fast här?

Bänken är hård. Träsmak. Byter sittställning, armbågarna på bordet, hakan i händerna. Du ser mig, skiftar blicken mot mig.

Någon slår sin penna i bordet. Det blir en rytm. Nervöst. Pulsen stiger. Någon skriker sluta och det slutar.

(Sluta. Håll käften. Men lägg av bara. Sluta bry dig. Arrrgh!)

Skriket börjar bubbla i bröstet igen. Det är svårt att vara tyst, stänga det här inne. Halsen känns tjock, skriket tynger ned i maggropen, och lungorna bereder sig.

Skrik!

Tystnad. Tystnaden väger tyngre än någonting annat. Jag vill ställa mig upp, blotta alla mina hemligheter inför alla i klassrummet, klä av mig tyngden. Men sånt kan man inte göra. Sånt får man inte göra. Konsekvenserna blir aldrig bra.

Men jag svär att du hör mig ibland, att mitt skrik når fram till dig. För du känner mig, du vet vem jag är. Jag känner dig.

Vi brukade köpa choklad cigaretter och sitta på gungorna. Cigaretterna brukade ligga mellan våra läppar, mellan pek- och långfingret, och vi låtsades röka. Efter ett tag drog vi bort pappret, och åt upp chokladen. Jag gillade den bäst när den blivit mjuk av värmen av mina andetag. Vi brukade låtsas att allt, allt, var vårat. Vi kunde bestämma över det. Framtiden var vår.

Lektionen är slut, och du går förbi mig, och jag svär att du hör det där ekot av skriket som ständigt finns i mitt huvud, för du vänder dig om, och kollar mig rätt i ögonen innan du går ut.

Vi brukade låtsas att vi var på affärsresa.

Vi brukade låtsas att vi var prinsessor.

Vi brukade låtsas att vi var mammor.

Vi brukade låtsas att vi var äldre än vi var, och vi smög in på fester.

Kommer du ihåg den där festen när han killen stötte på dig, och han luktade så där äckligt? Eller festen vid sjön, och vi höll på att ramla i? Gången vi sprang från väktarna?

Det finns så många minnen.

Vi passerar varandra i korridoren, och det är så mycket ljud där. Det finns så mycket att säga.

Lakanen som klistrar, andetagen som är alldeles för lätta, alldeles för snabba. Andfådd. Den beniga kroppen, huden som känns som aska under mina fingertoppar, ögonen som är grötiga och ser alldeles för gamla ut, den fula hatten, de fula kläderna som alltid är förstora. Disken som luktar, och småpengarna i handen vid tvättstugan. Tanten som ställer frågor, som aldrig lägger av, som alltid ringer. Varje gång telefonen ringer så hoppar hjärtat upp i halsgropen.

(Nej jag stannar här.)

Ibland tar jag upp telefonen själv, lägger sedan på. Det finns aldrig någonting på tv. Det är alltid för tyst, förutom de där andetagen, och så skriker jag. Ibland då skriker jag på riktigt. De knackar på dörren, hårda knackningar som får det att vibrera i kroppen.

Han kommer hem så sällan. Och han bara sitter där, ögonen röda, och stirrar ned i kaffekoppen. Han är aldrig där, och han håller inte den beniga askiga handen. Han säger att han inte klarar av det, som om han har ett val. Han tror det. Att han har ett val.

Då slår jag honom, när han kommer hem. Så fort han stängt dörren bakom sig så slår jag honom.

Jag hatar honom.

Han har inte varit hemma på en månad.

Även om du undviker mig där i korridoren så går jag fram till dig, ställer mig vid dig. Det är nästan en meter mellan oss. Mellanrummet gapar, vittnar om så mycket.

(Det... hon har inte så lång tid kvar... jag...)

Det är allt jag får ur mig. Jag är andfådd. Vänder mig om. Springer.

Tänk om hon dör nu, tänk om hon är död nu. Vad händer om hon dör? Jag skulle vara där, jag lovade. Men jag vet inte när, bara att. Jag vet ingenting och det gör så ont.

Blundar, och allt jag ser är hon. Huden grå, känns som aska. Mamma, mamma, mamma, mamma. Från min början till ditt slut. Mamma, mamma. Kryper upp i hennes säng.

(Mamma)