Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mitt liv är som en TV-serie från 60-talet


Jag ser på livet och det är långt, så långt. Det är inte mörkt utan bara som om det var en grå-tonig yta runt hela verkligheten, lite som svartvit TV fast ändå inte. Är det ett ord? Grå-tonig alltså? Förmodligen inte. Det blir sådana röda streck under ordet när jag skriver. Mitt namn är inte heller ett ord, mitt svenska namn strider mot svenskans skrivregler. Är det inte underbart?

Hursomhelst, man kanske kan kalla det för TV. Det är ju ändå rörliga bilder, fast inne i mitt huvud. Är det depression? En depression att komma kanske. Fast om man vore deprimerad så kanske inte livet skulle kännas så långt, snarare tomt. Men det är ju det också, det ser tomt ut. Fast ändå inte. Bilderna finns ju och det är något där, jag kan bara inte sätta fingret på det.
Det är den där grå-toniga verkligheten igen. Jag kanske alltid tänker i svartvitt? Jag måste tänka på det. Fast nu när jag tänker på det vet jag inte längre. Jag vet inte vad jag tänker i för färg, om det ens är någon färg. Fast grå är ju en färg det också så jag gör väl det. Nu har jag kommit från ämnet, vart var jag?

Just det, livet. Det gör ont. Men jag har kommit på vilken kraft som driver mig, vad som ger allt någon mening. Att hjälpa folk. Det låter ju minst sagt kliché när man skriver det så här. Jag har en vän som avskyr klichéer, bara därför älskar jag dem. Jag älskar honom också. Men jag får inte hjälpa honom och det känns som jag tappar lite meningen med min existens då. Inte så att det är mycket, men lite. Jag kan inte bara leva och ha ont hela tiden utan en mening. Inte med min nackskada. Ödesdigert, är det inte? Jag var åtta, 13 år senare får jag en diagnos. Preskiberat säger dem.

Alla drömmar smälter samman. Vad är verkligt och vad är fantasi? Det är svårt att se skillnaden ibland. Men det gör ont, det är verkligt. Eller är allt bara en lång dröm? Mardröm. Jag som aldrig drömmer när jag sover. Inte så jag minns att jag gjort det åtminstone. Nu blev det lite konstigt.

Det är något som säger att vi alla är själviska. Allt vi gör. Det verkar fruktansvärt, men det kanske inte är det. Vi vill ju alla må bra, om man mår bra av att andra mår bra så är väl det bra? Det blev mycket bra nu. Och igen. Jag förvirrar mig själv. Ständig förvirring. Det är tur man kan skratta.

Sa jag att jag vill hjälpa folk? Egentligen kanske det är mer att jag bara vill göra en skillnad, en bra skillnad. Där kom det där ordet igen. Det finns inget mer fantastiskt än att lämna ett par ord eller någon liten gåva anonymt. Jag brukar se framför mig hur den där lilla känslan av värme sprider sig genom kroppen till ett leende. Genom en tanke. Att någon tänkt på en, sådant är trevligt. Jag borde göra det oftare, till flera. Det här med papperslappar och gåvor alltså. Kanske mitt liv får lite mer färg då, än bara grått. Sprida glädje. Nu låter jag som jultomten. Jag kanske borde satsa på det som karriär.

Nej, nu ska jag blunda och fortsätta titta på min gamla svartvita TV, serien kanske tar sig i framtiden. Lite fler färger håller redan på att blandas, tror jag åtminstone. Är det jag som byter kanal hela tiden eller är det TV:n? Jag tror den är trasig. Jag menar, jag är ju det och det är i mitt huvud. Är du också det? I mitt huvud alltså. Trasiga är vi nog allihopa.




Fri vers (Spoken word/Slam) av annso.fie
Läst 553 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2010-08-12 14:13



Bookmark and Share


  filosofian VIP
Väldigt fint skrivet och den fick mig att tänka. Brukar också tänka på livet, vad som har hänt/händer/kommer ske. Tack för en fin dikt!
2011-03-18

  Ninananonia
Du skriver så bra! :)
2011-02-25

    HildaLa
Jag har nu läst din text flera gånger och jag tycker om den, mycket. Den fick mig emellanåt att le:) tack för trevlig läsning.
2010-08-12
  > Nästa text
< Föregående

annso.fie
annso.fie