När ingen annan var där,
var du där.

Jorden tog emot
tårarna jag grät.

Med darrande, trötta händer
försökte jag forma dig.

Till slut gav jag upp.
Jag var för trött.
Jag lät dig vara.
Växa dig vild.
Vild... och vacker.

Jag älskade det vilda i dig!

Mina tappra försök att tukta dig,
trots den stora tröttheten,
mina samtal till dig,
där i ensamheten,
läkte mig långsamt.

Du svarade mig tillbaka,
när ingen annan var där.

Med blåeld, förgätmigej,
scillor, vildrosor, daggkåpa
doftviol, svarade du mig.

Ingen har någonsin sagt
vackrare saker till mig
än du, med allt du gav,
vackrare för varje år.

Skuggiga vrår att gömma mig i
när ljuset skar som blixtar
i mina ögon.

Vindstilla oaser
med fågelbad.

Igelkottarna, grodorna,
sniglarna, tvestjärtarna,
den svartvita flugsnapparen,
med sina ungar.
Blåmes, talgoxe,
rödhaken...

Skatorna och kråkorna med.

Allesammans...
var där på fest
med mig
när ingen annan
var där.

Skogslönnen...
den jag älskat allra mest,
där, i trädgården.

Alla näsor, de limefärgade
blommorna och de så små löven
som blev så många, så stora och på hösten...
blodfärgade, gyllene färgkaskader.

Brudslöjehäck, maskrosfält,
doftande kaprifol,
paradisbusken som växte
sig så stor...

Älskade gamla vilda och vackra trädgård!

Farväl!

Det fanns bara en som du.