Brev till Svenska Kommunalarbetareförbundet

Ja, jag är 21 år och fortfarande okysst. Missförstå mig rätt, jag vill gärna bli kysst. Men utan arbete är det svårt att få in rätta självförtroendet att kyssa till, ifall ni förstår. Jag kan beskriva mig själv lite grand, så att ni kan få en bild utav mig. Jag är 180 cm lång, svart fett hår och väger 66 kilo. Man kan alltså våga påstå att jag är en mager kille. Ja, det var lite om mig då. Jo, förresten då, så gillar jag att spela rollspel, ifall det är av värde att veta för er. Men är det inte det ni håller på med också, egentligen?

Dagarna som jag upplevt hitintills, har jag upplevt som jämngråa och rätt så händelselösa.

Det senaste jobbet hade jag hos min morbror Vlad Dracmir. Det var lite jobbigt eftersom vi bara arbetade under natten. Jag är faktiskt inte bergis på vad jag jobbade med då. Någonting med en blodröd vätska. Ja, nu minns jag, det måste ha varit ett rumänskt vin som min morbror importerade från släktgodset i Rumänien.

Ja, dagarna går. Det känns mer och mer olidligt, detta. Min handläggare på AF säger att det gäller att få struktur på dagarna. Jag tyckte att jag inte hade någon struktur heller då jag jobbade. Jag förstår inte riktigt min handläggare här, menar hon inre eller yttre struktur? Ja, i alla fall så känns det inte riktigt kul att vara så där arbetslös längre.

När jag träffar min handläggare brukar han se så där demoniskt på mig. Han sitter då bakom sitt stora skrivbord och hänvisar mig att sitta ned i en stol som är lägre än hans. Sedan känner jag mig så där passiv, som en zombie, faktiskt.

Oj, en tanke slog mig, Är jag anställningslös eller arbetslös? Jag menar, jag jobbar ju med mig själv en del. Stiger upp klockan 8 00 varje morgon, för att hitta den där strukturen. Sedan äter jag frukost, men har fortfarande inte hittat den där omtalade strukturen. Ja, kommunen har sett till att vi ungdomar har någonstans att ta vägen. Det stället heter kulturkammaren och där sitter man så hela dagarna.

Jag vet inte ifall kommunen tycker att det är bättre att vara arbetslös där än hemma? På kulturkammaren kan vi bland annat ägna oss åt teater. Vi spelar in en riktig läskig skräckhistoria. Ockult, tror jag att det kallas för. Det handlar om vanliga svenskar som bor i radhus och äger en Volvo, tre barn och en Golden retriever! Kan ni tänka er vilken thriller! Jag övertalades av den kommunalanställde fritidsledaren att spela den mest skrämmande rollen, den som pappan i familjen! Puh.

I alla fall känner man sig rätt så värdelös då. Jag har en polare som har vänt på dygnen. Han sover på dagarna och sedan håller han på, på nätterna. Vad han håller på med då, är något oklart. I alla fall sade min polare att han hade varit med om någe traumatiskt innan han började vända på dygnen Han har berättat att han en kväll var på väg hem från kulturkammaren, som ligger mitt i vår lilla stad. Då såg han på håll ett litet knyte, som han trodde, ligga på marken. När han närmade sig, såg det ut som en ung kvinna. Hon låg alldeles utslagen på magen och hennes korta kjol hade åkt upp. Han sprang dit, för hon verkade medvetslös. Snabbt böjde han sig ned över henne, då märkte han ett järnhård grepp runt halsen. Hon gjorde så att han gjorde en saltomortal i luften. Med ens var flickan över honom. Han kände bara ett lätt stick i halsen, sedan var det över.

Jag menar, hallå! Efter den händelsen blev han på något sätt alldeles blodfattig och hålögd. Dålig andedräkt fick han också. Men det man som arbetslös känner av är att vi har mindre rättigheter än zambierna. Skrev, jag zambierna? Jag menar zombierna. De kan i alla fall ligga och vila hur länge som helst, utan att råka ut för rasistiska tillmälen. Det är först då de visar sig bland folk, som tillmälena börjar hagla över dem. Man beskyller dem för att vara med i vitt ariskt motstånd. Vissa av dem som är lite smartare, har visserligen startat upp ett parti, Sverigedemokraterna, men det hjälper ju inte. De blir trakasserade ändå. Det är svårt för dem att integrera sig in i det svenska samhället, faktiskt.

Men ändå behandlas de bättre än det arbetslösa. Jag tycker det är ensamt att vara såhär utsatt! Ja, jag till och med var villig att bli en vampyr för ett tag! Det jag missade där är att man inte kan vara det för ett tag. Men det har i alla fall assimilerat sig i samhället och utgör inget problem. De har ju annamit det kapitalistiska värderingarna och suger därmed ut den svagare. De har hittat sin nisch i företagandet och säljer välhängd exotisk kött med tillbehör till, efter kvällstid förstås.

Sedan måste jag tycka till angående demonfrågan! Det är ju de som har Sveriges framtid i sina händer. Att sedan behandla dem som blattarna en gång blev behandlade i Sverige, är illavarslande. Jag tycker de gör ett bra jobb i artistbranschen. Digga den senaste hiten som är jättestor i delar av fd DDR. Den dära "Hit me with your Firesoul" är ju jätte bra. Sedan är ju en av dem stor inom poetvärlden, Bob Hansson heter han. Kul kille. Jag tycker också det är fantastiskt att en av dem fick Nobelpriset i Litteratur i år. Där måste vi ge Nobelkommittèn ett erkännande. Att på så sätt få in en av dem i finkulturen, kommer så att gagna det stora flertalet av dem. Norska Nobelkommittèn gjorde ju samma grej där när de utsåg Barrack till att bli fredspristagare. Det gynnar ju negrerna på längre sikt, deras val alltså.

Att folkgrupperna mongona i Sverige startat upp partiet "Down under" gynnar Sveriges framtid på ett fint sätt tycker jag. De är väl också dom mest fredliga här i Sverige. Där kunde norska Nobelkommittèn så ge dem ett välförtjänat pris nästa år.

Så vad jag ville egentligen med brevet, är att få arbeta aktivt inom facket så. Jag hörde att ni bara består ufovarelser och då jag är intresserad av händelselösa ting, tyckte jag att det vore på sin plats att visa mitt intresse då.

En fråga bara, vad är en betongpamp för något?