Hennes händer är rynkiga som de finaste små russinen. Hennes naglar är små gula efter all den rök hon dragit in sig i sitt liv. Håret är det vitaste av det vitaste, inte ens en slinga grått i. Hon heter Maj. Och vet du vad? det är just den månaden hon är född i också, Maj. Maj 1903 för att vara exakt. Det var fina år. När hon själv tänker tillbaka på tiden då hon var en liten flicka och växte upp i Socknen i Småland. Hennes familj var en av de fattigaste. Men hon hade det ändå alltid bra. Det förekom mycket barn aga på den tiden. Men Maj hade det alltid bra. Förutom när hennes lärare Kurt blev arg och piskade eleverna. Det hände Maj en gång. En gång då hon pratade högt under en lektion. Hon viskade till sin kompis Lisa som satt vid bänken brevid. Då blev Kurt rosenrasande. Kände man honom rätt så höll man mun under hans lektioner! Bättre visste hon väl?

Nåväl. Hennes familj var den mest kärleksfulla. I alla fall i hennes eget tycke. Pappa David jobbade som författare. Och mamma Inga var hemma och tog hand om huset och barnen. Maj hade 3 syskon. Lasse, Stina och Emma. De skötte sig mycket bra med varandra även om de självklart bråkade ibland.

Nu när Maj är äldre brukar hon ligga i sin säng på ålderdomshemmet om dagarna/kvällarna (ja, det finns ju inte så mycket annat att göra). Då kommer hon ofta och tänka på sin tid då hon var ung. Hon reste mycket till Paris, Tyskland och London som ung. När hon var 23 reste hon till Paris och där träffade hon sin blivande man Eduard. Han var den finaste hon någonsin träffat på. Hon gillade precis allt med honom. Förutom en enda sak: han var rökare. Det var alltså han som fick henne att börja röka. Innan dess var det inte snack om saken! Maj hade aldrig rört en cigarett. Men det blev så självklart i Paris, när de satt på de små gulliga caféerna i Montmartre. Hon minns sitt första halsbloss. Hon låg och kräktes hela den dagen efter det. Och hon lovade sig själv att aldrig mer röra en cigarett! Men hon var där igen redan dagen efter. Och sen dess var hon fast!
Livet med Eduard blev inte så långt. Kort efter att de fått deras första och enda barn, dottern Sofia, så blev Eduard alvarligt sjuk. Han fick Cancer i strupen. Läkarna sa att han bara hade en månad kvar på sig att leva. Men Eduard var en kämpe. Han kämpade sig ett år igenom behandlingar och medicineringar. Men just en varm och solig dag i Maj så orkade han inte längre. Eduard dog i sin egen säng, i Maj's armar.

Och varje, precis varje gång Maj tänker på den finaste men hemskaste dagen i hennes liv. Så rullar det alltid en tår ner på vänster sida av hennes kind. Hon brukar kalla den för kärlekståren. En sån tår man gråter när man verkligen tycker om någon, någon som har betytt så mycket för en. Men Maj vet, att Eduard är med henne, om så fortfarande. Och att han har det bra där han är. Det var bra att han fick ett slut på sitt lidande, ingen ska behöva leva med en sådan hemsk sjukdom. I alla fall inte hennes Eduard <3