jag sveper in mig själv i en väv av tystnad
… det håller känslorna inne
och ögonen torra
… det gläder mig att inte känna
att svepa in mig själv i mig själv
… och känna… ingenting alls
som om det fanns ett skäl till det
… eller ens ett ord som kunde beskriva
varför jag kvävs i verkligheten
… och innesluten i en lufttät bubbla av tystnad
här, där luften består till 99% av koldioxid
… här kan jag andas… kväljas och andas…
men jag vill inte vara här
… jag vet inget annat men
jag vill inte vara här
… i tystnad
i ensamhet finns inga gömställen
… ingenstans kan man försvinna från sig själv
en människa borde sukta allt annat
… ögon att möta, mun att lyssna på och öron att tala till
viska till… med förhoppning att de kan höra
… men ingen annan
varför är det så hemskt
… för mig… just nu… varför…
jag vill till tystnaden… till ensamheten…
… i ensamhet kommer ensamheten
i ensamhet är ensamhet störst
… man vill bort… bort… bort
men man vill vara kvar
… ensam och tyst
tyst och ensam… rösten förblir oanvänd i dagar…
… i veckor… det känns…
bra
… aldrig acceptabelt
men alternativen är otänkbara
… alla alternativ
alla två

/