Det är som att stå i ett vakuum.
Allt är mörkt
och jag kan inte andas.
Hela kroppen värker och väggarna skriker åt mig att dö.
Jag kan inte stå här för alltid.
Kan inte vänta på ett ljus som aldrig kommer nå mej.
Allt är hopplöst
allt är åt helvete allt är
SKIT!
Jag vänder mig till smärtan eftersom jag vet att den aldrig sviker,
den finns alltid där.
Kroppslig smärta avlöser den mentala när rakbladen smeker fram blodet och skriken trycker på innifrån
men jag vet att jag inte får skrika,
jag måste vara tyst.
Annars kommer dom och dom förstör
dom tar mina medicin
dom tar mina änglar.