Rakt ner i oljebadet springer vi alldeles nakna.
Och nu rinner bara den resterande mänskligheten vidare mot en lika utplånande verklighet. Faller som myntet ner i önskebrunnen. Jag vinkar mot natthimlen och på en hundradels sekund skjuts jag med en fruktansvärd kraft rakt in i verklighetens sandkorn. Och ikväll får jag ögon att se med och händer att nå med. Jag minns min första vårsol.
Jag stod vid hasselnötsbuskarna och gömde mig för alla dom andra barnen som sprang omkring och skrek i dungarna.
Försökte tänka ut hur lång tid det skulle ta för min mamma att komma ut och hämta mig tills tårarna föll och ur en ocean av tid hade jag fyllt fem år och njöt med hela kroppen av gräset under mig och solskenet ovanför. Jordens söta doft och andedräkt på läpparna.

Ett steg till på sandkornen och jag hör bilarna.
Människorna som åker på exploderande olja. Någon ropar. Ser upp och fångar en fjäril och går sen in i 7ans klassrum. Jag ser dom bara svagt från min plats längst bak i rummet men där sitter mina näst sista vänner och väntar på att höra mitt namn för första gången. Jag springer fram och kastar skorna som krossar overheaden.


2002, jag är på begravning i fint väder Jag har aldrig varit på en begravning förut. Jag ser den vita kistan i Svanskogs kyrka. Någon brister ut i gråt, men jag sitter bara stilla och tom på första raden. Jag tänker på min gammelmorfar som ligger där framme och jag ser honom i mitt huvud. Vi sitter och pratar i hans kök och han har precis druckit upp en hallonsoda och nu tar han ena handen och formar skinnet på ovansidan den andra. Jag ser nyfiket på hur det stannar kvar innan det ett par sekunder senare sjunker ihop igen. Han skrattar och jag ser in i hans förunderligt ljusa små ögon. Där utanför går gräsklipparen och farmor berättar om när hon var liten. Vi är i huset och håller på att packa ihop alla hans saker och det måste varit flera månader sen begravningen. Det är November, det är jag nästan helt säker på, och han har alltid varit död och han har alltid levt. Och jag faller från ena sidan plattan till den andra och jag har alltid varit död och jag har alltid levt.


Jag hade bestämt mig några veckor innan och en natt åkte jag iväg med tåget till Vetlanda. Hon hade viskat i mitt öra i två månader och slagit upp en liten dröm i mig. Det var mörkt och kallt när jag kom fram till stan. Kände inte igen nåt och ställde mig i snödrivorna och väntade. Så såg jag henne. Hon kom fram bakom lägenheterna och tittade fram försiktigt och vinden for upp och blåste mig iväg över julen och kyssarna och snart inväntade vi våren tillsammans i varandras armar. Hon sjöng på en vacker melodi. Jag skrev hennes namn på ett litet papper och stoppade i handen och blundade. Blundade så ögonen smärtade men ingenting hände. Jag la mig på sängen och tänkte på atomexplosioner men ingenting hände. Det händer av sig själv. 1985 dog jag på förlossningsavdelningen. Inte ett öga är torrt på hela våningen, dom säger att det blev en pojke. Och då öppnar jag mitt hjärta och in störtar en eld som bränner sig hela vägen igenom vänster kammare fram till den tunna slöjan som separerar själen från kroppen.

Men plötsligt saktar den in, som om den kikade in i själens gröna dal och suckar till, innan den kastar sig ner och bränner sönder allt, allt, till botten och lämnar efter sig ett öde landskap. En aska och den nya jorden.
Tystnad i flera dagar. Timmarna cirkulerar i skyn, i väntan på något att sätta klorna i. Några skott skjuter upp på en av bergsväggarna. Inom bara några sekunder kommer hela dalen dalen fyllas med en sån otroligt grönska att min haltande bild av eden bleks bort ur minnet. Hon rörde tungan och formade orden till älska och jag har alltid levt och kommer alltid att ha levt igen.


Stilla. Nu ser jag min väg genom springan på en betongvägg. Vägen en orm som förför mig från morgon till kväll.
Jag dansar, jag gör idiotiska försök att tämja den. Och bara när vi dansar kan vi se varandra.
Jag rör mig, det vackraste jag kan och så mjukt längs kurvorna, bara ett sandkorn av verklighet i taget.
Jag fortsätter min rörelse, till dagens ände och somnar, förgiftad igen av dess bett.
Det är någonstans i den rytmen som jag hör min berättelse gunga fram att evigheten cirkulerar fulländad ovanför och otåligt väntar på att sätta klorna i mig. I den fallande månen. I den grönskande sonen.