Jag ser att du varit inne och besökt mig här på min sida, läst mina texter i tysthet och tassat ut igen. Det gör mig både ledsen och glad; glad för att du kom på besök, ledsen för att du inte ville lämna något spår efter dig.

Men det är väl rätt så, så det ska vara, så det måste vara..

Varför låter jag mitt hjärta dröja en endaste sekund vid något som inte är ämnat för mig?

I kvällens sista dröjande timme klättrar jag upp i min loftsäng för att försöka komma till ro. Det känns urfånigt och fel att klättra upp dit, det som kändes så otroligt bra tidigare. Ser fram emot att få gå och lägga mig ned snart. Mycket snart. Tonårstiden är över, natten är nära...