Rakt
är ordet fullt med avigsidor!
Serpentin blir ett ledord för mitt utarmade sinne!

Inget blir till ett allt och tiden stannar mellan gryning och dag.

Sökandet efter kartan har fått mig att tappa kompassen, det jag fann var blott min egen projicering i ett stilla vatten.

Vägarna stirrar in i mina ögonvitor och bortom all sans ser jag resultatet av min svultna själ.

Kan frusenheten vara vägen till värme?
Kan regnet och de blytunga molnen vara stigen till bländvita stränder i solljusets låga?

Förvillad av min inre ensamhet och rädsla att ständigt välja fel och inse fruktans pupiller i disiga gränder bortom medvetande!

Jag tror jag funnit riktningen och blir glad av att se de små solstrålarna tvinga sig genom dimslöjor och skapa den dagg som får mig att andas ren och obesudlad luft.

Förvilla mig ej med andra tankar, jag är på väg mot det efterlängtade slutet.