Jag hatar bekymmer, jag hatar besvär.
Jag hatar att du får mig att känna så här.

Jag vill inte leva, jag vill inte dö.
Jag orkar inte mer, jag känner mig slö.

Jag vill bara domna, och aldrig mer känna.
Bättre att somna, än vara så här.

Mitt liv tas ifrån mig sekund för sekund.
Allt känns så tungt i hjärtsorgens stund.

Solen den strålar varm och underbar.
Mitt hjärta det vrålar, SATANS JÄVLA KARL!!

Nu så vill jag vinna över livet som har gått.
Vara en kvinna som rakryggad stått.

Snart ska det grönska i vårvärmens glöd.
Då ska jag önska att sorgen är död.

Jag ska vara den kvinna som herren har skapat.
Ärlig, glad, kantstött och ratad

Detta till trots en stark härlig kvinna.
Allt som hon vill är att smärtan ska försvinna.

Du tog allt mitt syre, du tog all min ork.
Du tog min lust att leva, du fyllde mig med sorg.

Jag vet inte varför, jag vet inte hur.
Du rev mina murar och klev in i min bur.

Vad fick mig att våga, vad fick mig att tro,
Att kärlek kan segra och bygga en bro.

Det måsta vara hoppet, det där som aldrig dör.
Det som ger mig en styrka, även om det gör mig skör.

Är skörhet en styrka, eller är det ett fel?
Det får mig att undra ska man någonsin bli hel?

För smärtan att läka den är som en kniv.
Som skär genom själen som den raserar mitt liv.

Kanske allt måste falla, kanske allt måste dö.
För att lusten att leva ska bilda ett frö.

Jag måste få andas, jag måste få luft.
Du skar av min hals att få syre är tufft.

Det finns väl tusen sätt att döda, detta bara ett.
Du fick en bit av mitt hjärta som ingen annan sett.

Du tog den så ömt, och krossade den hårt.
Du vred ur min själ, fy fan vad det känns hårt.

Jag älskade livet, du fanns i min sfär.
Jag ville inte detta, att bli lämnad så här.

Det är ju nu jag behöver din hjälp och ditt stöd.
Att lindra min smärta, min själsliga död.

Det som inte dödar det härdar, ja jag tänker på det.
Att ”ensam är stark” ja man får väl se…