Jag ser dina ögon, de lyser som blåa safirer. Du klär dig
i pärlor, men gemmologin är ej nog att förstå när
du spinner ditt nät av förförande former och poser
och allt jag förnimmer är strålar; du döljer ditt ansikte
väl bakom regnbågens färger. Jag ser dig, det är
så som i en spegel, fast bakom din glittrande yta 
nog spännes en hinna, ett segel av verklighet, skör
liksom drömväv, just nära din kropp när din ryggrad
kröks som på katten; jag hör hur du spinner, en spindel 
i natten som knyter ditt nät för att fånga min flyktiga ande;
det är nog min själ du vill åt när du lägger ett halsband 
av tusentals pärlemorsägg i mitt inre.