Problemet är inte det av en brist,
det fattas liksom inte material att ta av.

Visst är det mesta ganska likartat,
undermåligt skulle man kunna kalla det
helt utan att ens läppar skulle vrida sig ens en millimeter mot småleendehållet.

Nej, det finns kanske inte en outtömlig brunn men
ibland känns det så.

Men vad ska man välja om allt känns som om man måste ljuga för att ens starta,
sanningen får liksom inte plats längre.

Visst skulle jag kunna skriva om det vanliga… kärlek, hat, våld och död…
eller rättare sagt… om blod... och allt annat runtomkring.

Men vad fan vet jag om det… det skulle bli som en sur uppstötning av något hollywooddravel med en topping av galla och tjära…

inte mycket nytt där…

Det är svårt att hitta någonting att bli uppslukad av när man amputerat kärlek från sinnet… hatet hänger ju med direkt…

jag har det gråa kvar… mellanlägget mellan två extremer med samma betydelse åt olika håll… kärlek, utåt och hatet inåt…

Det lilla jag har kvar vill jag inte slösa bort vårdslöst… meningslöshet behöver en distinkt betydelse…
… tystnad… eller, dovhet… mörkret innan det blivit helt mörkt och ljuset, tvärtom…

Varje gång jag lyckats skriva ett ord slås jag av någonting… vad vill jag säga?
Varför vill jag säga och hur kan jag beskriva det jag vill ha sagt?

Det ligger i obetydligheten, tror jag… det måste vara totalt betydelselöst…

Misslyckanden är ganska väntade… förväntade och framlockade…
Jag kräver idioti… fast bara ytligt…

Jag ställer dock dessa krav endast på mig…

Jag vet inte varför…

Jag tror jag vill hämnas på mig själv…

… varför har jag bara minnen av misslyckanden?

Allt annat faller ifrån mig…

… ren självbevarelsedrift…

idiot

/