någonting i vågornas
oändliga rörelse gör mig
fruktansvärt rädd för
framtiden

du kommer aldrig att
lämna henne,
du kommer aldrig se
misstaget och vinden
stör olivträdets perfekta
stillhet

dina ord kunde avsluta
mina oförklarliga önskemål som
symmetri och
vintern var vår,
den var det enda vi delade
och jag kan inte sluta
drömma om dig
och jag tror det spökar,
jag tror musiken försöker
säga mig något men jag
låtsas som om du inte ligger i
din säng på övervåningen och
jag låtsas som att jag
inte har ont i magen,
inte har rökt alldeles för många cigaretter
för du kommer aldrig förlåta mig,
du kommer aldrig bli ensam
och varför ska just detta ämne
vara så jävla känsligt?


mörkret pratar åt oss,
tystnaden förklarar
geometriska formler,
symmetrins nödvändighet
och mitt bland cementet
växer ett citronträd av plast

jag behöver det normala i dig,
någonting jag aldrig har sett:
dina blåa ögon och ditt ljusa hår,
som någonting hitler skapat