En längtan blir till saknad,
det trasiga blir helt
och det som alltid varit helt
ligger utspritt i tusen bitar.

Det går så fort,
hjärtat hänger inte med
och jag,
jag lever pausad.
Som ett apatiskt barn.

Håller inte ens i mig
när golvet rasar
och speglarna går sönder
mot de kala väggarna.

Jag ser ju vad som händer,
jag reagerar bara inte.

Det finns så många minnen
jag skulle behöva tvätta bort.
Sudda ut,
radera med ett klick
som bekanta på Facebook.

Och jag måste sluta hänga
i det stora vidöppna fönstret,
sluta blåsa omkring
och sluta hålla ihop mig själv
med plåster.

Men jag vet inte riktigt hur
man tar bort det där ensamma,
det svarta.

Det som äter inifrån
och värker extra mycket
när nätterna faller.
Det svarta man inte kan förklara,
för det liksom
fastnar i halsen
och kan aldrig beskrivas
med ord.