jag är rädd att för varje steg jag tar
så går jag bort ifrån någonting
att jag då lämnar lite av allting bakom mig

jag säger aldrig hejdå
inte ens i telefon,
det är alltid ett "vi ses" eller "puss"
aldrig hejdå,
ingen får höra mig säga hejdå
jag hatar det ordet

och jag är upp till öronen kär
"helt nerkärad"
så säger alltid min morfar

jag är inte kär i kärleken,
för den gör bara ont
men jag är kär i honom
mitt hjärta har varit hans
långt innan det blev vi
han visste nog det, egentligen.

men för varje steg jag tar
är jag rädd för att jag gör ett misstag
som kan kosta mig allting

egentligen,
så är jag bara orolig
för att det har hänt mig förut.

men ingenting säger
att bara för att det har hänt förut
så måste det hända igen.




jag borde vara lyckligast i världen
för jag har allt jag någonsin önskat mig,
men jag vet bara inte längre.