Dörren till rättssalen öppnades och in kom en liten kvinna med råttfärgat, stripigt hår. Ansiktet var märkt av livet. Hon satte sig vid vittnesbordet och fick avlägga ed.

Jag och mitt ombud satt till höger om henne, och jag försökte att inte stirra på henne. Jag kände ju inte kvinnan. Visste knappt vem hon var, inte mer än att hon var granne med mina barns, pappa. Ja, och att hon jobbade med barn.

Till vänster om vittnesbordet satt mina barns pappa och hans ombud. Den tredje i raden. Den mannen kunde verkligen konsten att avverka sådana på löpande band.

Framför oss satt nämndemännen och nämndeordföranden, bakom en ljus bänk. Minns inte hur många dom var. Men den ene knackade med pennan fram och tillbaka, och en annan höll på att nicka till flera gånger under dom ett par timmar långa vårdnadsrättsförhandlingar. Om jag minns rätt så var det hovrätten vi satt i.

När kvinnan lagt av sig sin sannings ed, så fick hon börja berätta. Hon var kallad av min motpart. Kallad för att smutskasta mig. För att tala om hur dålig jag var att ta hand om mina då väldigt små barn. Flickorna bodde just vid den tiden hos sin far.

Tiden före vårdnadsrättegången hade han ägnat åt att anmäla mig för att missköta flickorna, inte ge dom kläder och mat. Senare kom det in en anmälan om att jag slog dom. Detta började försommaren 1997. Den minsta var två år och den äldre fyra. Och när han gjorde anmälningarna, hade flickorna bott hos honom sedan januari.

Vintern 97-98 ringde jag socialtjänsten och sa till dom att nu kanske dom skulle få klart utredningen, jag ville gå vidare. Inte ha något sådant hängande över mig, när det ändå inte fanns någon sanning i påståendena. Soc.Sekreteraren sa att hon inom några dagar skulle vara färdig, men ett par dagar senare ringde hon mig. Med mycket sorgsen röst sa hon att hon kunde inte lägga handlingarna till glömska. Det hade inkommit nya uppgifter. Så allvarliga att hon nödsakades att polisanmäla min man, och förbjuda oss att träffa flickorna. Anklagelserna var av sexuell natur. Min man skulle ha förgripit sig på flickorna. Under dem helger de besökt oss. Jag satt på spårvagnen när hon ringde. Allt svartnade. Jag hade svårt att andas. Hur den dagen fortsatte vet jag inte. Men jag gjorde min körlektion. Jag blev hämtad min man och vi åkte hem. Trots att det inte fanns något som helst sanning i hans anklagelser så nagelfarde jag varje minut av vår existens med flickorna. Och naturligtvis kunde jag inte gå med på något intimt umgänge under denna tid. Det låste sig. Totalt. Det var en av det svåraste tiderna i vårt liv tillsammans. Vi fanns där för varandra. Och förundersökningen stod på vår sida. åklagare insåg, liksom  soc. att motparten, flickornas pappa gjorde allt för att få enskild vårdnad, nu när dom bodde hos honom.

Det blev inget åtal. Jag kunde bevisa att jag inte hade lämnat flickorna någon stund ensamma med mannen. Dom var så små. Och jag såg dom ju så sällan. Så då ville jag vara med dom hela tiden. Och dom gillade verkligen min man. Och han dom. Det fanns inga sjukliga bindningar, mer än i mitt ex. fantasi.

Det tog nio månader, ända till september 1998, innan jag fick träffa flickorna igen. Pappan hade efter förundersökningen nedläggning, ansökt om enskild vårdnad, med alla anklagelser som grund. Den rättsprocessen blev kort och koncis. Tre veckor senare beslutades att flickorna skulle bo med mig, och att jag skulle ha interimistisk enskild vårdnad tills rättsprocessen var över. Det var då, när dom kom till mig som jag träffade dom för första gången efter anklagelsera. Jag hoppade av juristutbildningen och ägnade mig åt två väldigt trasiga flickor. En av dom blottade sig. Den andra var skygg. Men med tiden, så slappnade dom av och blev trygga. Fick förskoleplaseringar och kompisar.

Men rättegången fortsatte. .. och här sitter jag nu. Med den där råtthårsfärgade kvinnan. Hennes historia är skrämmande. För första gången i hela mitt liv, önskade jag en fallucka under mig. En lucka som skulle öppnas under mig och jag skulle falla, sittandes på en stol. Och totalt försvinna. Hon berättade att en dag hade X kommit in till henne och hennes man och bett dom komma in till honom. X ville att dom skulle vara med och undersöka flickorna, för att se att dom var rena. För att se att jag, deras mamma, skött mina uppgifter väl. Eller inte. Han lade, enligt den här kvinnan, upp flickorna en i taget på sängen, och drog av deras byxor. Och trosor. Särade på deras ben, för en renlighets undersökning.... Jag ryser. Fruktansvärt. Jag ryser igen. Mina flickor var totalt försvarslösa med tre vuxna i rummet. Jag tittade på hennes gestikulerande, gråa rynkiga händer. Och jag ville inte mer. Jag ville inte att dessa händer och ansikte skulle ha varit i närheten av mina barn.... Hon fick gå ut. Hennes man kom in och bekräftade händelseförloppet och dessutom la han till hur snurrig jag var. En massa påståenden om allt och inget. Sådant dom omöjligt kunde känna till, eftersom dom aldrig varit inne hos mig. Eftersom vi aldrig ens presenterats. Men ändå. Dom var vittnen.

Och jag förstår fortfarande inte hur nämndemännen kunde höra denna historia, utan att göra en anmälan. Det är ju brottsligt att blotta små barn. Men det fanns ju inget sexuellt syfte, då får man ju göra hur man vill..

eller så är det som jag misstänkte.. - den ene hade fullt upp med sin penna och den andre hade nickat till. Dom två andra, eller tre, jag minns inte riktigt, dagdrömde väl om något trevligare antar jag...