Det är så svårt ibland.
När man vänder sig om och ser att man inte har någon efter sig
eller något framför sig.
Det är när man faller så djupt att man inser att man är ensam i sin lilla grop
och det är en själv som grävt gropen.
Sen gräver man den så jävla djupt att man inte ens önskar sig själv att komma upp därifrån.
När allt man byggt på, inte spelar någon roll i slutändan ändå.
Man skulle lika gärna kunna fylla gropen halvfull med vatten
och jag skulle inte märka något.
Någonstans påvägen har jag redan drunknat iallafall eller så har jag från början aldrig lärt mig att simma.


Precis som när tystnaden ekar i mitt rum som verkar dubbelt så stort än vad det egentligen är nuförtiden så man måste slå på tv'n bara för att gömma sig från ensamheten.
Men det fungerar inte. så man går ut och dödar sina lungor med cancer och ännumer tomhet.
Man skrattar åt allt som egentligen inte är roligt, för ingenting känns alls längre och det som gör ont skrattar man mest åt, bara för att man kan.
Mitt skratt nuförtiden låter som någon sörja som mer påminner om frustration och elakhet.
Har som en stor jävla mur i fejset när jag träffar någon som gjort mig illa och andra i allmänhet. Ingen kommer igenom muren och om de kommer för nära hugger man till med käften som en rabies sjuk hund.
Låt mig vara världen.