”Hm, den knipan är ju lätt att komma ur – vägra skriva! Då tröttnar hon och släpper dig fri.”

”Aningslöst, i sanning naivt sagt. Det märks att du aldrig varit shanghajad av den lömska kortfejstrutbläckfiskhonan. Om det ändå vore så enkelt. Nej, håll käft nu så ska du få veta varför.

Hon fortsätter köra i halsbrytande fart även inne i Shanghai. Rakt igenom stadskärnan kör hon, och letar sig sedan fram till en ökänd förort strax söder om denna jättelika stad. Av farten har man under hela bilfärden varit liksom klistrad mot ryggsätet. Nu stannar hon med skrikande bromsar. Hur mycket tål en gammal Bentley egentligen? Nå, än så länge håller den ihop. Av kraften kastas man framåt men undgår tack och lov att krossas mot framrutan. Dock blir man så groggy att man inte längre kan gå själv. Men nu har hon minsann ”tjänstefolk” som hon tillkallar med ett skarpt visselljud.

Omilt slängs man över nåns axel och likt en potatissäck transporteras man sen till ett märkligt tillhåll som man inte med bästa vilja i världen kan kalla annat än – laboratorium! Bakom en oansenlig dörr döljer sig massor av glasskåp fulla av diverse mediciner, dekokter och andra blandningar man i sitt omtöcknade tillstånd avstår ifrån att ens fantisera om vad de månde innehålla. Mängder av väsande och bubblande rör bland vilka en massa vitrockade människor arbetar med otaliga pipetter som de sticker ner i olika behållare, de blandar och ger hela tiden i olika doser, mäter och kontrollerar än det ena än det andra.

Men detta är bara förrummet vilket man bärs rakt igenom utan att vitrockarna bevärdigar en med så mycket som en blick. Möjligen sker sådana leveranser dagligen. Vid nästa passage råkar man slå huvudet i en dörrpost på grund av bärarens ovarsamma handhavande av ens person. Man slocknar, oklart hur länge, men omedvetet njuter man av detta tillstånd då man tillfälligt är oåtkomlig för onda anslag. Tror man i alla fall.

När man till sist vaknar befinner man sig i en situation man aldrig någonsin tänkt det vara möjligt att hamna i. Ens person är stadigt förankrad i en ergonomiskt utprovad kontorsstol, ens huvud är försett med ett otal elektroder, inte helt olika dem man försågs med som litet barn när EEG skulle tas. Ens ena arm är kopplad till ett uppiggande dropp spetsat med uppåttjack, oklart vilket. Runt nacken ringlar sig hörlurar ur vilka strömmar wienerklassicistisk musik, den anses vara mer kreativitetsfrämjande än all annan musik, oavsett genre. Eller också vet den förbannade bläckfisken att just detta offer är särskilt förtjust i vissa verk skrivna under denna epok. Framför sig har man en dator av senaste snitt och med ett mycket behagligt tangentbord och dito datormus, det kan man avgöra innan man skrivit minsta lilla ord.

Man har nu blivit hennes författarslav, i varje tänkbar aspekt av detta ord. Och inte dröjer det länge heller förrän den första geniala idén anmäler sig. Ens snabbhet på tangenterna ökar exponentiellt. Och snart är den första boken klar och skickas till tryckeriet beläget i ett annat våningsplan. Slavarna där jobbar som tusan, föreställer man sig, för att inte råka ut för diverse obehagliga bestraffningar vilka dock ej inverkar menligt på deras arbetsförmåga. Allt är djävulskt uträknat, in i minsta detalj. Även vilka omslag som passar till vilka böcker. Det finns mallar vilka lätt kan anpassas till den aktuella bokens innehåll. Inget har lämnats åt slumpen.

Bok på bok trycks och prånglas ut på marknaden som tycks vara omättlig när det gäller den sorts litteratur man nu producerar på löpande band. På något mystiskt vis behärskar man nu att författa på kantonesiska. Det blir mest originella deckare, thrillers och konstiga berättelser om ens förehavanden med olika djur, t.ex. den lömska kortfejstrutbläckfisken. Allt går åt som smör i solsken. Det finns även en översättningskader av yppersta slavklass, som träder in när en bok vinner internationell uppmärksamhet, vilket händer tämligen ofta. Till ens stora förvåning blir det även en och annan uppskattad kokbok. Man är ju inte direkt känd för sin kokkonst. Men i detta märkliga sammanhang verkar man förlänas den ena ovanliga färdigheten efter den andra.

Så snart ens händer och huvud visa minsta tecken på att behöva vila så avbryts allt i 5-15 minuter, sen sätter helvetet igång igen. Men droppet i ens arm får en att tro att man älskar denna situation, därför protesterar man inte ens inombords utan skriver glatt på tills man måste vila igen. Dessa pauser inträffar ganska oregelbundet men alltid när man har en svacka i idéflödet. Endast då vaknar man tillfälligt till och hinner precis inse vidden av sitt slaveri. Allt regleras och samordnas av en jättelik maskin till vilken man är kopplad via elektroderna i huvudet. Den avgör även hur mycket näring som behöver tillföras droppet när det är ”matdags”. Var tionde dag får man även sova, verkligen sova, som klubbad, under flera timmar. Då återhämtar sig ens lekamen ganska bra, ofta med hjälp av lugnande medel.

Ja, som du nog förstår blir den förbannade bläckfisken tämligen rik på ens slavarbete, alltmedan man själv luras att tro att man hamnat i den bästa av världar där man som bäst odlar sin bokliga trädgård.

Då och då besöker hon ens slavarbetsplats – inte sällan har hon då en ny märklig outfit som illa passar till alla hennes armar. Men det säger man förstås inte. Man brinner ju av iver att få se sin senaste bok och den har hon nästan alltid med sig.

Man får givetvis ett eget exemplar av varje ny bok, det ställs då i en hylla där man bekvämt kan se och yvas åt den. Och under pauserna tillåts man även hantera och snufsa i den. Taktil och doftmässig stolthet är en viktig sporre för framtiden. Man kan dock undra hur den förbannade bläckfiskhonan fått nys om så subtila ting. Då och då undrar man också hur hon kan klara sig utan vatten så länge. Är hon månne i själva verket förtrollad? Stundom hopar sig frågorna i ens arma huvud. Särskilt de gånger då man inte har en ny bok att falla i förundran inför och slösa bort hela pausen på.

Men långt bak i ens medvetande surrar ett behov som inte blivit tillfredsställt på evigheter. Man får nästan fatt i det under de där korta pauserna men så sätter det väloljade maskineriet igång igen och man glömmer vad det möjligen kan ha varit som tillfälligt störde ens medvetande…