Du glädjerika, unga vår. Ängarnas vita liljor blommade, och du fanns där vid min sida än.
Men jag vet, du längtade bort.

Det fanns under ytan. Aldrig uttalat, kanske aldrig ens i tanken medvetet berört.
Men du bar på dessa mörka vittnesmål.

Vi satt tillsammans, blickande ut över den kvällsstilla sjön.
Jag undrade vad det var du aldrig berättade för någon.

Du log mot mig, och berättade saker du aldrig tidigare berättat.
Men min fråga besvarades aldrig.