När jag förlorade kvinnan blev jag beroende av sorgen. Kunde inte leva utan den. Jag blev beroende utav ensamhetens lidande och längtan efter det förlorades stora skönhet. Aldrig hade det förlorade varit så himla multifantastiskt.
Jag började gråta martyrtårar och kände mig behagligt distanserad från omvärlden. Jag blev mjuk. Tillslut gav jag bara upp, glömde hela påhittet och slutade oroas.