Naturen har ingen medömkan
det ingår inte i dess cirkel
Rättvisa existerar inte i dess vokabulär
ty den har ingen
Tankar kräver ett språk
och dess är stumt
därför existerar ingen självömkan heller

Den tar inte liv, för den har inget att ge
Den följer bara en puls

En våg kan aldrig klandras
Du kan följa dess rytm
eller dras ner av dess ström

Naturens barn följer sin natur
Ångrar aldrig, klagar aldrig, gråter aldrig
Kämpar, lider, njuter
Men blickar aldrig vare sig fram,
längre än sin stund
eller bak,
längre än sin rymd

"Aldrig har jag sett något vilt ömka
sig själv. En fågel faller frusen död från sin gren
utan att ha någonsin ömkat sig" (David Herbert Lawrence)

En storm, lavin, översvämning
En haj, björn, orm
Kyla, hetta

Inget av detta dödar dig

Din egen otillräcklighet inför naturen
dödar dig, om du ej ser upp
För du har till skillnad från allt annat
i naturen inga naturliga förutsättningar
för att vara en del av den

Människans styrka är av en annan art
Liksom hon är av en annan art

Alla andra arter har utvecklats med naturen
Människan har istället förlorat det skydd
hon hade då hon bragtes in i denna värld

Ändå står hon högst upp på skapelsens berg

Hon fick kunskapen och språket att föra denna vidare

Hon fick skrivspråket för att aldrig glömma sitt ursprung

Hon fick varningen för att inte drabbas av
högmod över sin förmåga till kunskap
Eller bli girig i sitt sökande efter denna

Men hon blev arrogant och hennes vishet
förblindades

Hon skapade vapen av jaktverktyg
Hon skapade droger av medicin
Samtidigt dyrkade hon naturen, tillbad
kunskapen och blev sin egen slav
Ty mycket ville ha mer

Hon plundrade skogen
Hon våldtog naturen
Hon blev sin värsta fiende

Men naturen vittnar fortfarande
om hennes plats
Hennes inre skriker efter förlossning

Och så tog hon upp Boken om Kunskapen,
om hennes ursprung
hennes ställning
och hon blev medveten

den som arrogansen kallar myt
den som dårarna kallar sagor
den som våra förfäder kallade
Skriften

den som vi kallar
Bibeln