Min vän Patrik!

Dina vingar var av glas och livet var till låns.

Bortom mörkaste mörker du gick din väg, in i de ljusaste ljus som värmer din trasiga själ.

Jag ser på höstlöven som faller, sommaren är redan förbi, jag känner en saknad efter en vän.

Du levde ditt liv precis så som dagen föll, allt din önskan var att någon din hand höll.

Ljuset har inte alltid varit med dig min vän, trasig som hel du har sökt, alla hårda slag och verkligen försökt.

Jag ser på höstlöven som faller, sommaren är redan förbi, jag känner en saknad efter en vän.

Det finns en krigare i oss alla, en som inte vill svika, en som vill kämpa, men om livet sviker krigaren finns då hopp kvar?

Ljuset du tände hos många brinner än, du har somnat men minnena finns alltid där, vart du vännen än är.

Vi bäddar in dem i fjädrar av dun, vårdar dem och plockar fram dem när de känns svårt, när saknaden blir allt för hård, när själen och hjärtat behöver vård.

Jag vill tro att du Patrik har fått livet fyllt av ro, att du förevigt bygger ett tyggt och själsligt bo.

Dina vingar var av glas och livet var till låns.

Från din vän